För ungefär 20 år sedan
blev jag kär i bambu.
Jag bestämde mig för att
lära mig bygga de bästa split-cane spön som någonsin har rullat ut en
lina över vattnet. På den tiden förstod jag inte vilken uppgift jag
hade tagit på mig och att det bara var början på en livslång
inlärningsprocess.
Jag lärde mig grunderna i
spöbyggnad genom att experimentera mig fram med olika tekniker för att
hitta de som gav bäst resultat och som samtidigt passade mig bäst.
Efter att ha lärt mig att
bygga ett spö som konstruktionsmässigt var bra började jag studera
spödesign. Jag experimenterade med en rad olika typer av stresskurvor för
att lära mig vad som hände med det färdiga spöts aktion när man
ändrade stresskurvorna. Redan från början hade jag bestämt mig för att
bara bygga mina egna taperingar och, frånsett Garrison's 209E, är det så fortfarande.
Jag ville hitta min egna
väg, min egna stil, istället föra att kopiera andras arbete. Natruligtvis
fick jag inspiration av att fiska och kasta med andra spöbyggares spön,
men istället för att mäta upp spöna och bygga kopior försökte jag
skapa egna stresskurvor som gav samma känsla som de spön jag blivit
imponerad av. Denna metod är natruligtvis mycket tidskrävande, speciellt i
början, men med tiden har denna metod givit mig en bra förståelse för
spökonstruktion och de senaste åren har jag känt att jag lätt har kunnat
bygga vilken spöaktion som helst upp till en längd av 9'.
Även om min intention
från början var att lära mig bygga några riktigt bra spön för mitt
egna fiske (bra split-cane spön är dyra, speciellt för en fattig
student), blev jag snart så involverad i det hela att jag gav upp mina
studier i klassisk musik och istället blev student i split-cane byggandets
sköna konst.
Ryktet spreds att det fanns
en kille som byggde trevliga spön och i början på 80-talet hade jag så
mycket order att jag kunde börja arbeta som spöbyggare på heltid. Mina
inkomster låg ungefär på existensminimum men det brydde jag mig inte så
mycket om på den tiden. Jag var helt besatt av att konstruera olika
aktioner, bygga spön och testa resultatet.
Detta var början av den
period jag kallar; mina år av bambuprat.
Ju mer jag lärde mig om
bambu, desto mer imponerad blev jag av detta materials fantastiska
egenskaper. Under mina många timmar i verkstaden började bambun och jag
prata med varandra på ett telepatiskt sätt. Jag talade om för bambun vad
jag ville att det skulle göra och varför. Bambun talade om för mig vad
den klarade av, vad den tyckte om och inte tyckte om.
I början var vår konversation
omfattande eftersom jag hade så mycket att lära.
Men med åren har
relationen mellan mig och bambun blivit mer som den mellan ett gift, gammalt
par. Ett litet leende och ett lyft ögonbryn är allt som behövs för att
vi skall förstå varandra.
Nu när jag har byggt mer
än 700 spön och blivit 50 år gammal anser jag mig själv vara en mästare
inom detta hantverk.
